Hey!

Jobbdagen har flytit på i godan ro, har inte annat än trivts då jag varit på två av mina favoritställen idag. Jo jag fick ett extra jobbpass som började samma minut då det andra tog slut, kände att wtf…. lika bra å köra på när man ändå är igång.

Har än en gång kommit till insikt om vissa saker här i livet. Man upphör aldrig att förvånas över mänsklighetens egocentriska betéende, ett av de ”egenskaper” jag ratar mest. Visst , girighet får mig även att må riktigt illa och ger mig en äcklande känsla om jag nu ska gå in på det.

Det är märkligt att man alltid ställer upp för andra, tar sig tid att lyssna för att visa att man vill finnas till för de som står en nära, eller ja….iaf de man tror sig står en nära. Det slutar ju bara med att man själv står där helt jävla ensam i slutändan, i ett tomt, tyst jävla mörker……känslan av att något sugit ut en del av ens själ börjar infinna sig allt oftare.

Beror det kanske på att ”folk” tycker/tror att man är så jävla stark och fylld av glädje och hopp om sig själv bara för att man är oegoistisk och orkar lägga lite jävla energi på andra?? Besvikelsen kommer som en jävla hackad skiva som går på repeat.

Det känns jävligt tragiskt att behöva säga detta men har faktiskt vaknat och insett att det flesta faktiskt är stora jävla egoister. En del har till och med mixat ihop sitt enorma ego med girighet och njuter så länge det finns något att utnyttja, sen blir allt tyst, när utnyttjandet gjort lön för mödan dvs, det är precis som om folk slits bort till ett helt annat plan och går upp i rök.  Jag begär fan inte mkt av NÅGON, bara lite lite gensvar då och då……kanske få känna att någon bryr sig tillbaka ..lite grann iaf, men det måste antagligen ta jävligt hårt på krafterna har jag märkt.

Jag kan även erkänna att jag som person har ett visst ”behov” av att få känna mig behövd och få känna att jag kan få andra att må bra. Antagligen bryr jag mig många gånger för mkt än vad som kanske är nödvändigt vilket ofta resulterar i att jag mår piss inombords då jag ofta ej får något gensvar tillbaka. Vet att jag måste lära mig att inte ta saker så allvarligt, släppa saker snabbare än vad jag gör osv osv. Försöker verkligen, men på något sätt känner jag mig motarbetad när jag väl tar tag i vissa bitar och verkligen vill släppa saker.

Jag antar att det hela grundar sig rätt kraftigt i min uppväxt då  jag och min syster knappast överöstes med  kärlek, närhet eller förståelse . Kan kanske ha något att göra med att jag växt upp i en sk ” familj ” där dåligt samvete , brist på respekt, skam och fylla ständigt skapade en viss tomhetskänsla inombords. Vet inte om det är det tomrummet jag försöker fylla genom att ständigt vilja finnas till för andra…….

Har en sista fråga……Vad fan är en fadersgestalt?